Folkhöskolans historiekurs +55 besöker Brissanders

Vägen upp är smal och stenig

Fredagen den 28 september 2007 besökte Hjo Folkhögskolas historiekurs för +55, Esbjörntorp uppe på Hökensås. Där Frans August Brissander växte upp och återvände till efter 30 år som kapten i Kina.

Tage Westergren guidade och föreläste om denna märkliga man.
Tage skrev för några år sedan en bok Från Guldkroksbygd till Shanghai som handlar om denna, Fågelås store man som annars kanske hade fallit i glömska. Även ett TV-porgram i serien Utgrävarna har spelats in här.

Brissander var son till korpralen Esbjörn Lätt. Soldat och sedemera korpral för soldatbostället SK823 Stenbacken 1840-1862.
1862 flyttade familjen till Esbjörntorp som togs som en förpantning på 49 år. Att odla upp denna steniga mark måste ha varit ett riktigt slavgöra när man ser dessa väldiga stenmurar som omger lyckan.

Frans hade läshuvud så han fick sponsrad möjlighet att genomgå Hjo Pedagogi. Sedan gick han till sjöss och efter några år bestämde han sig för att bli kapten och lyckades få sin examen som privatist i Stockholm.

Sedan blev han sjökapten på Kinesiska sjön. Var en betrodd man i Kina med många uppdrag åt den Kinesiska staten.
Han var teknisk begåvat och gjorde ritningar till fullt fungerande flygplan redan på 1890-talet. Hade han fått möjlighet att utföra dessa tankar i praktiken så kanske det varit Frans August Brissander som varit först i luften och stått som uppfinnare till flygplanet.

Efter 30 år i Kina återvände Brissander till Esbjörntorp uppe på Hökensås. Där han friköpte marken. Uppförde ett märkligt hus som kallades Båten, som var inrett likt en båt med kommandobrygga kaptenshytt m.m. Han hade också stora planer att förvandla Esbjörtorp till ett Kina i miniatyr.

Fortfarande 65 år efter hans död finns det ett flertal fruktträd vid liv. I den en gång så prunkande trädgården.

 

Frans August Brissander
född 1848-12-30 Stenbacken, Norra Fågelås
död 1933-10-23 Esbjörntorp, Norra Fågelås

Sjökaptensexamem i Stockholm 1873-05-04

Under åren 1879 till 1911 bodde han och verkade i Kina. Frånsett en period i Sverige 1889-1892.

 

 

Dagens Nyheters söndagsbilaga den 9 april 1933. Avskrift av Tage Westergren

 

Artikeln "En skepparhistoria" är skriven av signaturen "Kråkberg" och innehåller också ett porträtt på "Sjökapten F.A. Brissander" samt några teckningar. Den redaktionella "ingressrutan" lyder:

 

Sjökapten F.A. Brissander tillbragte 30 äventyrsfyllda år i Kina, kom sedan hem och kastade ankar bland äppelträden på Esbjörntorp samt byggde sig en båt på land. Avslöjad som genial flygplanskonstruktör.

 

Det sägs att det förhåller sig med gamla sjökaptener som med storviltjägare och abborrmetare, man kan inte tro dem mer än jämt. Det skenar så lätt iväg. Vågorna skvalpa högre än Kungstornen och hajarna bli bortåt 15 meter långa och fräcka i proportion därtill. Rätt som det är, hoppa de upp på däck och hugga skeppsgrisen mitt för näsan på kocken, och rätt som det är, råkar man ut för tjocka, som är så tät, att man kan hänga tvätt i den. Därför är det inte utan, att det är en smula tragiskt med sjökaptener, som verkligen upplevat och uträttat sagolika saker. De blir inte alltid tagna på allvar. Folk tror, att det är fråga om skepparhistorier. Den förste här i landet som knäckte flygproblemet till exempel, det var en sjökapten. Ja, det var en man, som var före till och med vår gamle vän, pionjären, fabrikör Nyberg. Men det var klart, att han blev skeptiskt bemött. Man log åt de fantastiska planerna. Sjökaptenen blev över 80 år gammal, innan man erkände, att "karlen hade i alla fall rätt". Den mannens hela liv är faktiskt en enda lång skepparhistoria. Äventyrsnovellen om F.A. Brissander från Esbjörntorp i Skaraborgs län.

Man får göra sig lite besvär, om man vill träffa kapten Brissander. Han har dragit sig tillbaka på sin ålderdom, mätt av bragder, och bokstavligen kastat ankar bland äppelträden i den torva hans far, en indelt knekt på Skaraborgarna, en gång i tiden bröt upp och odlade för sig, sin gumma, sina barn och en svart och vit ko. Det gamla torpet ligger högst upp på Hökensås, och dit leder det inte ens i dag en väg, trafikabel för bilar. Det är nätt och jämt, att ardennerhästen, som vi lånat av bonden nere i granngården Hulan, en fjärdingsväg från Esbjörntorp och 8 kilometer från Hjo, orkar släpa oss uppför himmelsbackarna och krokstigarna i den lätta korgskrindan.

Aprilsnön ligger kvar över Västgötaslätten, men med slädföret är det klent beställt. Det slår gnistor om medarna mot stenarna i Hökensås backar och det gnisslar och skriker i gruset. Blåser gör det och Vättern där nere, den underliga sjön, går fräsande vit. Det bär av rätt upp i stora skogen, en pampig skog efter västgötska förhållanden. Och ju längre upp på åsen man kommer, ju smalare, krokigare och eländigare blir vägen. Den slutar helt plötsligt i en glänta, där sex karlar hugga timmer och två hästar tugga hö i väntan på lass. Då skymtar man till vänster en stadig stenmur och bakom den ett snöklätt gärde och tre små stugor i en fruktträdgård. - Det är Esbjörntorp.

 

Kapten Brissander är 85 år, men man träffar honom inte inne i huvudbyggnaden, när man knackar på köksvägen. Kapten ligger inte på soffan och vilar middag som katten och inte sitter han heller och lurar till lite i korgstolen inne i "kammaren". Det gör i stället för husse, stövaren Pang, vilken dock rusar upp som ett skott, när det kommer främmande och skäller vilt och viftar på svansen. Hushållerskan står röd av björkvedsvärme och vit av mjöl och bakar bröd framför ugnen. Hon niger lite i häpenheten, ty visiter hör inte till vardagligheterna på Esbjörntorp.

Jo, för all del, nog är kapten hemma, men jag skall höra, om han vill ta emot. Kapten är inte alltid så road av främmande , se. Det dröjer ett par minuter, innan det klampar i förstugan. Det låter, som om någon sparkar av sig ett par bastanta trätofflor, så tar det i dörren och en reslig och rak gestalt, som måste bocka sig under dörrposten, stiger in. En axelbred och rak man, så där 1,85 som han står i strumplästen, bortåt 60 år kanske, vitt pipskägg och en bred mun med smala läppar. Över en stadig vinterrock bär gestalten ett blått snickarförkläde. Det är sjökapten F.A. Brissander på Esbjörntorp, omkring 85 år gammal, som han går och står och kommer direkt från verkstaden, sin mekaniska experimentverkstad och sommarbostad i annexbyggnaden "Båten".

Och intervjuaren ramlar på huvudet in i någonting, som inte kan skildras bättre

än till exempel i en novell, en novell, som kunde börja ungefär så här:

Trettio långa år hade han tillbragt i orienten, först i kinesisk och sedan i rysk tjänst. Han hade haft hus och stor egendom i Nanking. Med en laddning kulis, hade han tagit de första spadtagen på Port Arthur. Så kom det japanska kriget och

han blev kontrabandist och förtjänade en massa pengar på äventyret - så mycket, att han greps av melankoli och hemlängtan. Han hade varit befälhavare på kinesiska örlogsfartyg, han hade varit redare och stor intressent i ett kinesiskt rederiföretag, han hade anlitats av främmande makter i diplomatiska beskickningar, han visste allt och kände allt om orienten - men han längtade hem. Efter att ha stoppat några kistor fulla med krukor och avgudabilder, gav han sig iväg. Och en vacker dag steg han i land vid Skeppsbron ...

  Kapten F.A. Brissander var ungefär 60 år, då han återvände till Sverige, för att köpa fädernetorvan och slå sig till ro. Han hade varit hemma en enda gång förut, ett tiotal år tidigare, men vänt tillbaka igen. Han hade kommit för att försöka intressera svenska kapitalister, att satsa pengar i ett svenskt rederi på rutten Kina och Japan. I kappsäcken hade han ritningar och modeller till lämpliga fartygstyper, kalkyler och beräkningar. Han hade hoppats, att Oscar II skulle stödja planen. Tyvärr voro tiderna onda, då som nu, och det blev ingenting av. Det svenska ostasiatiska rederibolaget kunde inte komma till förrän åtskilliga år senare. Och då under andra initiativtagare.

 

Kapten Brissander hade emellertid, som sagt, flyttat hem. Trettiosex stora packlådor hade han fört med sig. Direkt från Kina kom han till torpet på Hökensås. Han var en 15 års pojke, då han gick till sjöss. Inte var det äventyrslusten, som lockade honom. Helst hade han velat studera. Men han var fattig, han hade strängt taget inget annat val. Han ville slå sig fram här i världen. Och han lyckades ju. Han var inte precis barskrapad, när han kom hem, efter sina irrfärder jorden runt.

Kapten på Esbjörntorp tog genast i med gården. Han rustade upp, byggde nytt och grävde i jorden. Han låg i för fem och grävde, dikade, planerade, terrasserade från morgon till kväll. Han plockade sten, så det yrde om det, och efter ett år var det gamla knektboställets ägor inramade av en kinesisk mur i svensk granit, en stengärdesgård, halvannan meter hög och halvannan meter bred. Kapten Brissander hade ankrat, och nu låg han väl förtöjd. Han började rusta upp inomhus och packa upp sina stora lårar. Mitt i den västgötaska jorden, planterade den gamle sjöfararen ett Kina i miniatyr och mitt i trädgården, byggde han också "Båten", ett av de mest orginella hus, som någonsin torde uppförts i det här landet. Det lilla envåningshuset med frontespis, mangårdsbyggnaden, förvandlades hastigt till ett kinesiskt museum. Dyrbara vävnader och målningar av kinesiska och japanska konstnärer, tapetserade de timrade väggarna i de låga rummen. (Mangårdsbyggnaden var byggd av sten och tegel och "Båten" av tegel, båda i två plan. .Skrivarens anm.) Japanska bastmattor täckte golven, och på varenda tum ledig plats, stodo kinesiska urnor, skulpturer, små underverk i träsnideri, praktpjäser med inläggningar av guld, pärlemor och elfenben, opiumpipor, rökelsekar, kinesiskt porslin.

Kaptenens samlingar fyllde minsta vrå i det lilla huset. Från golv till tak. Uppe på vinden inrättade han det allra heligaste. "Altaret för "Gudinnan", en kvinnobild,

skuren i omålat trä, en erövring från ett tempel i trakten av Nanking. Kringströdda på bord och piedestaler kring altaret, stå uppradade andra gudomligheter, gudar tör köpmän och tjuvar och allehanda behov och näringsgrenar, och en meterlång hylla, är fylld av rökelsestickor och fyrverkeripjäser.

Jag brukade fira Gudinnans födelsedag med en liten fest förr om åren, säger kapten Brissander och ler. Jag tände rökelse och ambra här uppe framför hennes altare och i trädgården under äppelblom och kinesiska flaggspel, brände jag av ett ståtligt fyrverkeri. Men den tiden är förbi. Vad redaktör'n ser här nu, det är bara spillror av det, som en gång varit. Jag blev svårt sjuk för några år sedan, jag var omkring 80 redan då, och min läkare och mina vänner och närmaste, de väntade slutet när som helst. Själv trodde jag också, att det var slut. Men jag kom mig oförmodat efter den svåra operationen, blev fullständigt frisk igen. Jag känner mig, som jag skulle kunna bli 90 år. Innanjag for till lasarettet i Falköping, gjorde jag emellertid upp räkningen med mitt liv och jag skänkte bort allting, som jag tyckte var någonting värt. En del hamnade hos Tekniska Museet, en del hos en professorsvän, jag har i Stockholm, en del hos släktingar och en del hos vänner nere i Hjo. Det är bara spillror och krafs kvar! Jag har mina maskiner borta i "Båten", som upptar min mesta tid. Det är så skräpigt där över nu för tiden, så jag skäms nästan, att visa anordningarna. Vi ska ta oss en liten titt i alla fall, men först ska redaktör'n se på det här.

Kapten håller upp en liten järnkula, stor som ett äpple, och skakar den. Den ringer ungefär som en dombjällra.

Det är en ren kuriositet, men en rolig kuriositet, det måste ni medge. Titta här, inte ett spår kan ni upptäcka av, att kulan är gjuten eller hoplödd eller en söm efter smidet. Det hela är ett litet underverk helt enkelt och det är en kinesisk bysmed, som har gjort den. Tillverkningsmetoden är i princip alldeles densamma, som anlitas i den moderna svetsningstekniken. Ett sådant mästerstycke kunde redan för 1000 år sedan, en enkel och olärd bysmed i Kina, utföra.

Jag måste säga, att jag lärde mig uppskatta kineserna under min långa vistelse där ute. De äro utomordentliga människor, hederliga, arbetsamma och förnöjsamma. Det är klart, att det kan bli många rötägg bland de myllrande miljonerna av den gula jordens barn, men helhetsintrycket och det bestående omdömet efter 30 års umgänge, det blir i alla fall, det jag nyss nämnde. Och nog märker man väl här, att jag håller av Kina? Det skär en smula i hjärtat, när man tänker på den senaste händelseutvecklingen. Inte minst därför att jag har min mening om problemet så bestämd. Jag är övertygad om, att det är slut med Kina. Dess folk och gamla kultur går hastigt och obevekligt mot undergången. Japanerna äro de nya herrarna. - Men det var sant, vi skulle väl ta en titt på "Båten".

Kapten Brissander myser lite i sitt skägg, slår upp dörren till förstugan och hoppar i trätofflorna, sa marschera vi i väg. Det är en ganska högtidlig stund. Hushållerskan ler och kapten själv, är på ett strålande humör i dag. Det är inte ens någon av grannarna, som har sett kapten Brissanders märkliga båt invändigt. (Bore

Andersson berättar att han som barn fick hjälpa Brissander att "köra " båten. Skrivarens anm.)

Den orginella byggnaden står en smula på sidan av tomten. Ett hus i två våningar, som vilar på betonggrund. En kaj av sten ligger bäddad framför ena bredsidan. En dörr, smal som en lastport på en Svea-båt, öppnar vägen till innandömet. Man ramlar ungefär rätt in i maskinrummet. En hög, stående ångpanna skymtar genom en halvöppen dörr. Ångpannan driver ett pumpverk och en axelledning ute i experimentverkstaden, som ligger längst för ut, skulle man kunna säga. Pumpverket har en orginell, men nyttig funktion, inte den att hålla skutan flott, den ligger ju väl förtöjd och befälhavaren har ju sitt på det torra, nej, pumpverket håller springbrunnen nere i trädgården i gång och gör nytta också för bevattningen. Det hela är tekniskt sett, mycket finurligt utfunderat och kapten Brissander ler av stolthet och uppfinnarglädje. Hela bottenvåningen, eller om man vill kalla det mellandäck, är upptaget av tekniska arrangemang och andra våningen utgör bryggdäck, som det heter på sjömansspråk. Midskepps ligger salongen, dekorerad med kinesiska flaggor och öppna dörrar mot en balkong, kommandobryggan. På förkant kaptenshytt och navigationshytt med fyra väggfasta kojer. På skrivbordet en jättestor, engelsk kronometer i sitt mahognyskrin, nautiska tabeller, parallell-linjaler och ritbestick, sjökort och Nya Testamentet på ryska. I taket brokiga signalställ och över långväggen i salongen, en jättestor kinesisk örlogsflagga med draken på.

Kapten Brissander stryker sig om skägget, och så plirar han lite med ena ögat och säger:

Nåå?

Det var minsann inte så dumt, säger gästen och slår sig ner på förste styrmans brits. Men kapten har bestämt glömt maskintelegrafen ute på balkongen, förlåt, jag menar komandobryggan.

Å, visst inte, svarar då befälhavaren och plirar ett litet tag igen. Den här "Båten" är inte riktigt färdig än. Men den kommer nog inte att bli det heller. Det är egentligen bara på somrarna, det blir någon vidare sjöfart av.

 

Och hur förhåller det sig med flygningen då?

Ja, se det är en allvarligare historia, svarar då kapten Brissander och tar ett nytt tag, ett kraftigare tag i skägget. Jag skall säga, att jag började med de där flygproblemsgrillerna redan som liten pojkvasker, Jag var elva år, vill jag minnas, ja, låt se, det var 1859, som jag utarbetade min första flygmaskinsmodell. Den bestod av ett lätt ramverk med propeller framtill och plan på sidorna, vilka skulle sättas i rörelse ungefär som fågelvingar. Muskelkraften var den enda energikälla, jag kände till och att den var otillräcklig, hade jag nog klart för mig, men jag spekulerade på, att jag skulle kunna göra några korta uppstigningar mot vinden. Mina planer höll jag emellertid strängt hemliga och för att inte väcka åtlöje i skolan, förstörde jag den första skissen. Det första projektet blev aldrig praktiskt prövat.

Så gick jag till sjöss, tör jag hade inte råd att studera. Men flyggrillerna lämnade jag inte i fred för det. Jag funderade och funderade. Strängt taget förhåller det ju sig så, att människan inte kan uppfinna någonting. Allt vad hon kan göra, är att studera naturkrafterna och när hon fattat någon av deras principer, återstår det att lägga tyglar på denna, så att den kan tvingas utföra arbete efter människans vilja. Det är många, som ruinerat sitt liv, genom att i åratal arbeta på någonting, som är fullständigt naturvidrigt. Att grundligt fatta en naturlag, är sålunda den första förutsättningen för uppfinnaren, men därifrån och till att tillgodogöra sig den i praktiken kan vara ett långt steg. Empiriska bevis äro övertygande så tillvida, att de visar vad som kan göras, men de generella ha den fördelen, att de äro orubbliga sanningar och även visa, vad som icke kan åstadkommas.

Det var under mina färder i ostasiatiska farvatten, som jag igen tog upp pojkårens grubblerier över flygproblemet. Någon gång på 80-talet, hade jag äntligen kommit så långt, att jag kunde göra ett utkast till en maskin. Det var inte så olikt ett modernt monoplan. Men motor saknades. Först någon gång på 90­talet hittade jag en lösning även på den punkten. Jag utarbetade också ett detaljerat förslag, men av brist på egna medel och intresse från kapitalhåll gick det hela om intet. Det var många lediga stunders och sömnlösa nätters arbete, som blev fruktlöst. Nå, jag är tacksam och glad ändå. Se här, vad professor Hubendick skrivit i sin pojkbok "Bragdernas män", om mina konstruktionsförsök. Läs själv, redaktör'n!

Så här står det i boken

 

"Brissander tänkte sig även, att motorn som, drev flygmaskinen, skulle stanna, så skulle vid den minskade farten styrningen ej längre vara tillräcklig, utan maskinen skulle störta på huvudet. För att förhindra detta, tänkte han sig ett extra bärplan framtill, vilket skulle automatiskt lösgöra sig och stänga mot det stora bärplanets främre ribba i sned riktning och genom sitt motstånd i luften, tvinga fören upp i horisontal riktning. Detta förslag är högst intressant. Den senaste vetenskapliga forskningen på flygområdet i England, har visat att denna konstruktion är nödvändig och den har i våra dagar patenterats av en engelsman och utgör det allra nyaste framsteget inom våra dagars flygteknik. Det är även intressant, att på en tid då alla andra ansågo, att propellern skulle sitta på maskinens akterkant, hade Brissander redan klart för sig, att den måste sitta på Rörkant och så att säga, dra planet. Han ville även med propellern åstadkomma ett högre tryck under planet och han var fullt medveten om luftströmningen över vingen."

 

Ja, det är ett vackert betyg och det kan inte annat än glädja mig, säger kapten Brissander och ler. Hade jag inte haft mina äventyr i Sibirien, att sköta just på den tiden, så hade jag kanske lyckats bli en riktigt skaplig flygplanskonstruktör. Nu blev jag sjörövare i stället. Ja, det var väl ändå min bästa skepparhistoria.

Så klampa vi utför lejdaren på "Båten" och stiga i land och stiga in i köket och leka en stund med katten och med Pang, medan vi vänta på kaffet och bullarna. Och då säger 85-årige sjökapten F.A. Brissander på Esbjörntorp till slut:

Jag har egentligen bara en önskan numera. Jag har aldrig flugit. Jag skulle bra gärna vilja göra en flygtur, innan det blir för sent.

Kråkberg.